Åse och Gaidon Johansson lämnar Gribby

Efter 46 år i Gribby har Gaidon och Åse Johansson bestämt sig för att lämna lägenheten i Gribby bystugan.

Minnena är många när jag träffar dem en vacker solig dag, den 21 juli 2018, i deras lägenheten i Täby. Det blir en mycket trevlig och trivsam stund.

(Tillägg: Även om jag visste att Gaidon var sjuk, kunde jag väl aldrig tro att han, som ändå såg så pigg ut, skulle somna in mindre än två veckor efter vår fina pratstund.)

Jag åker kommunalt till Täby.

Åse har noggrant beskrivit för mig för mig hur jag ska hitta.

-- Grindtorp södra, heter station, säger hon upprepade gånger.

Trots den tydliga beskrivningen tar jag bussen till Gribbylund södra. Det var väl något med det namnet som kändes mer hemtamt än det andra. Promenaden mellan stationerna tar bara 20 minuter, jag är ute i god tid och hinner därför fram till klockan 15, den utsatta tiden.

Åse möter mig i porten och tar mig med upp till den vackra, stora och ljusa lägenheter med en enorm utsikt. Här i lägenheten finns många vackra saker med starka minnen som jag också får del av vid besöket. De båda har många gripande personliga minnen och en spännande historia, men det är en annan berättelse.

För att ta det från början, hur kom det sig att ni hittade till Gribby, frågar jag.

-- Genom grannar från Djursholm, där vi bodde då, Allan och Margit Bentzing som hade hus i Gribby, svarar Gaidon och förklarar att det är därför som huset på stigen ned mot spången kallas Bentzings.

Åse fyller i:

-- Ja, vi umgicks också med gemensamma vänner, Anita och Åke Setterberg som hyrde Hvilan i flera år, huset bortanför svinhuset. Det blev helt enkelt en kedjereaktion.

Hur hittade ni bystugan då?

-- Vi fick höra att lägenheten i bystugan blev tom, så vi frågade bonden Sigvard, Börje Gustafssons far, som var ordförande för Evangeliska fosterlandsstiftelsen, EFS, som då höll till i huset, innan byalaget köpte loss huset, säger Åse.
-- Det var också hos honom vi gick för att fylla på vatten, för det fanns inte i huset från början.

-- När byalaget tog över gick jag till Mats Eriksson och frågade om vi skulle skriva ett hyreskontrakt mellan oss, men fick svaret, att hade det inte behövts tidigare, varför skulle det behövas nu?

-- Så vi har ju hyrt det utan kontrakt, säger Åse.

-- Ja, säger Gaidon, som det ska vara i en sådan där by. Har man sagt en sak så ska det vara så.

Men hur ser då lägenheten ut i bystugan?

-- Det är ett rum och kök på bottenvåningen, förklarar Åse. Sen fanns det ingenting uppe på, utan det har Gaidon gjort i ordning, sovrummet. Där var det bara lösa plankor först.

Hur har tiden i Gribby sett ut då?

-- Vi var där ganska mycket, även på vintern, för ungarna åkte skidor, minns jag, säger Åse och tittar sökande på Gaidon, som lägger till:

-- Jag är ju född där, ute på Berga gård i Edebo, så jag har haft anknytning till området. På nåt vis var det som att komma hem.

Många är aktiviteterna som de minns och som har anknytning till huset.

-- När EFS hade det var det mycket mysigt, berättar Åse. Tänk att vi firade Lucia med levande ljus i håret. Vi hade inget vatten inne, men ingen brann inne.

Båda brister ut i skratt.

-- Ja, och sen var det aktion efteråt och vinsten gick till församlingen, fyller Gaidon i.  

När byn tog över efter EFS så renoverades huset, och det var nödvändigt eftersom gaveln mot öster hade tjugo hål i sig.

-- Ja, det var gröngölingar, en typ av hackspett, som var på väg in. Jag var rädd för att de skulle göra hål i väggen och komma in genom altartavlan, ler Åse. 

-- Men sen byttes den panelen, säger Gaidon. Sen dess har de inte varit där mer. De hackade för att markera sitt revir där, det var väl ett bra eko just där.

När vi börjar tala om fågellivet så glider tankarna över till andra djur, viktiga djur i Gribbys historia.

-- Ja, tänkt, säger Gaidon, när vi kom hade ju Olle kor, Kjell hade kor och Sigvard hade kor. De var tre stycken. Och de sista försvann när Johan och Börje gick över till köttdjur. Det har förändrats på det viset.

När byalaget tog över huset plockades också altartavlan ner. 

Ett tag tog dåvarande ordföranden i byalaget Lasse Wester hand om tavla, nu finns den inbyggd i förrådet uppe på vinden i väggen.

-- En rolig detalj med Gribby är ju att barnen var noga med att vi bodde i en ”kyrka” och man fick inte svära där, berättar Åse. Gaidon förklara för de små att de bodde i den profana delen av huset. Barnen Klas och Kari förklarade omedelbart för pappa att -  ”vi har ju sagt att du får inte svära”, eftersom han ju sagt proFAN.

Både Åse och Gaidon skrattar hjärtligt åt minnet.

När vi kommer in på trädgården och jag frågar om deras trädgårdsintresse, så nickar Åse mot Gaidon.  Det märks snabbt att detta ämne engagerad Gaidon, han lutar sig fram och får en annan lyster i blicken.

-- När vi kom till Gribby var det mest en urskog av askar runt huset, men vi tog bort det mesta, förklarar han.

Men två saker i trädgården är han extra stolt över.

-- Får jag önska något, så är det att ekarna ska få vara kvar, säger Gaidon bestämt. Tänk, det finns någonting som mina barnbarns barn kan åka till Gribby och titta på.

De båda ekarna som är planterade där, har drivits upp från ekollon som Gaidon plockat på Långängsskolans skolgård i Stocksund.

-- De är planterade så att man ska kunna ha en hängmatta mellan sig, förklarar Åse, som är minst lika stolt och glad över att de vuxit sig så stora.

((BILD PÅ EKARNA KOMMER!))

Hur länge sen är de planterade?

Gaidon får fundera lite.

-- Antingen är de planterade -85 på hösten eller -86 på våren. Och plommonträdet som står där i trädgården är från Loa Falkmans föräldrahem i Stocksund. Jag fick dessa av Loas bron Per som bor i huset nu. Det var gulplommon, men sen har jag ympat in viktoriaplommon på träden också.

-- Nu förstår du att det är Gaidon som är mest intresserad av trädgården, skrattar Åse, han har ympat här och ympat där.

Men det är ju flera bärbuskar också?


-- Ja, de har vi planterat, men de är lite ledsen nu och behöver förnyas. De måste nog skäras ner så de får börja om, för vi har inte skött de på senaste åren.

-- Men det är inte bara bär och frukt i trädgården utan också mot staketet, nere där loppistältet brukar stå, där finns unika blommor, påpekar Åse.

-- Kungängsliljor och de har spritt sig. De är rätt så många. Vi satte lökar för många år sedan och sedan har det spritt sig, säger Åse.

Gaidon berättar han för ett par år sedan slängde ut frön från växterna ut hagen och där kom det sex blommor i våras, i maj.

Vi fyller på våra kaffekoppar och jag tar ännu en bit av Åses fantastiskt goda hembakta rulltårta.

Hon bakar till Kyrkornas Secondhand, i Täby som finns i ett grannhus i Grindtorp. Hon är engagerad i volontärarbetet där och hjälper till flera dagar i veckan.

-- Rabarbern den har jag fått av min moster och morbror i Svanberga, för de tyckte att vi skulle ha rabarberplanta, fortsätter Gaidon, medan jag slurpar i mig kaffet.
-- Vi lägger på kompostjord varje år och den är fin.

I trädgården står också bigaråträd och de odlade Gaidon upp från kärnor han fått från sonen Klas.

-- Jag önskar egentligen att vi gjort mer, säger Åse. En damm hade varit fint.

Vad hoppas ni ska hända med lägenheten nu?

-- Jag hoppas att någon ska flytta in där, säger Åse

-- Men de behöver göra något åt elen, och det är akut, säger Gaidon.
-- Elledningar är från 20- eller 30-talet.

Hur känns det att lämna Gribby och bystugan, om jag får fråga så rakt på?

-- För min del känns det riktigt bra, säger Gaidon.

Det är enda gången i samtalet som rösten brister lite och ögonen fylls med tårar.
-- När man inte klarar av det man vill, så ska man plana ut det.

Han samlar sig och ler.

Åse lägger till:

-- På sätt och vis känner det bra, för vi börjar ju bli till åren.
-- Fast det känns lite konstigt att stå där i trädgården, titta på blommorna, och tänka att vi ska lämna byn...
-- Men vi har haft det jättebra i Gribby!

Text och foto: Ola Gäverth